﻿<fr><b>Något för rädda att beakta.</b> Den berömde
franſka profesſor Vulpian berättade nyligen i
en krets af wänner följande hiſtoria: “Är
1865, när kolerafarſoten raſade i Paris, hade
jag en patient, hwars rädsla gränſade till
narraktighet. Från morgon till kwäll anwände
han preſervationsmedel, han ſtuderade hwarje
dag inom hwilka kwarter den hemſka ſjukdomen
raſade minſt och ſlog ſig genaſt ned där.
Hans tillſtånd ingaf mig medlidande; en mor=
gon tog jag honom med mig till ett ſjukhus
och wiſade honom i en trädgård en grupp af
herrar och damer, ſom roade ſig med hollſpel.
— “Wet ni hwad det är för folk?” — “Nej”.
— “Jo, det är perſoner, ſom haft kolera, och
nu äro fullſtändigt botade”. Medlet werkade,
rädslan förſwann och ingenting blef kwar däraf
utom en liten falſk maxim i min patients huf=
wud. Då man nämligen någon gång i hans
närwaro talade om den farliga ſjukdomen, ſade
han genaſt med öfwertygelſens hela wärma:
“Jag har grundligt ſtuderat denna ſjukdom,
den börjar med kroppsſmärtor och ſlutar med
bollſpel.”</fr>